Men vad är det som händer. Skall alla vuxnas dåliga handlade gå ut över våra barn? I DN där kastade en 35-årig man ner sitt barn från en bro i Australien. Barnet var endast 4 år gammal. Allt tycks bero på en vårdnadstvist!? Inför flera vittnen tar han ut sin flicka och kastar henne över broräcket ner i floden, 60 meter ner. Jag blir så ledsen. Återigen ett oskyldigt barn har fått sätta livet till pga av oss vuxna. Det går inte att beskriva i ord för hur ledsen och arg på en och samma gång man blir. Och det värsta med detta är, det går inte att förhindra att det händer igen.
Mina tankar går till alla dessa oskyldigt drabbade små liven.
Slog upp Aftonbladet och blir chockad av vad jag läser. En 20-årig mamma i Texas/USA har dödat sitt egna barn med bälte och slag. Barnet jag läser om var hennes egna 2-åriga flicka! Lär man sitt barn disciplin med aga? Fattar flickan bättre då tro? Det gör så ont när man läser sådana här saker. Man blir på ren svenska jävligt förbannad. Sedan har hon mage att säga att det inte var meningen!
Meningen borde vara, att alla har inte rätt att bli förälder. Det är en gåva att få vara förälder och skall tas på fullaste allvar! Det som gör mig ännu mera arg är när jag ser bilden av mamman sittandes med sin advokat – titta på henne – HON LER I RÄTTEN? Hur vridet är inte detta då?
VA fan totera henne till döds – så får hon bekänna sin egna medicin!
Måste helt enkelt säga, jag mår toppen. Har inte ont någonstans, känner mig rätt ok. Njurarna sitter ju där de e. Ingen förändring där inte.
Men vet ni vad! Jag har fått erbjudande från en tjej som tränar ihop med mig (hund alltså) Skojade med henne (för ca 2 veckor sedan) så som jag brukar göra, – Du kan väl låna mig en njure. Mina andra vänner frågade nämligen hur jag mådde och hon visste visst inget om situationen. Men då hon helt allvarligt säger – Du kan få en av mina njurar!
Där stod jag och gapade. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. Ok, du skojar inte nu va? Nä sa hon. Jag menar allvar.
Nu vet jag att det är lång väg till att detta skall ens kunna genomföras, men ändå, själva tanken, av henne. Den gör mig väldigt glad! Helt otroligt osjälvisk är hon tycker jag.
Men så har vi ett litet dilemma till, jag behöver losa vikt alltså! Å de vet vi ju alla – piece of cake, eller hur? Men av någon anledning sedan mötet i november med den nya läkaren – så har jag utan ansträngning förlorat lite i vikt. Men det går ju jävligt sakta va. Jaja skynda långsamt kanske är bättre.
Igår var det uppstartsmöte med hemvärnet. Nu var det längesedan vi alla träffades. Man börjar att känna igen lite folk nu och jag tycker det är lite roligt.
Det var också första gången som vi var i vår alldeles egna hemvärnsgård. Jättefint hade de som har pysslat med detta gjort. Allt är inte riktigt klart ännu. Men oj – de kommer att bli väldigt fint när hela kittet är klart. Och inte gör det ont heller att det är nära från mig till hemvärnsgården.
John (vår kompanichef) gick igenom årets kommande övningar. Många övningar var det… Jag har iaf tänkt att försöka gå på några stycken. Vill komma in lite mera så att man hänger med i vad folket snackar om. Även om jag nu pysslar med hund.
Kollade med min kalender om hur planeringen ser ut i med Marcus, om det krockar mycket med hans visstelse hos mig. Men det ser lovande ut inför flera av övningarna.
Jag och Maria skall försöka att få med oss våra gruppchefer och plutchefer att vi måste träna hund ihop. Vi snackade lite om detta igår och det verkar lovande. Ser framemot att få träna med killarna och ”gubbsen”.
Måste väl säga i början att jag inte trodde att jag skulle komma in i det så som jag känner nu. Men man skall aldrig säga aldrig. Ett gott gäng som vi har träffat tycker jag. Spännande att se vad det blir av hela grejen.
Manöver Soldater 
Den dagen då jag fick reda på allt om mina njurar, den 21 november. Från den dagen har det hänt ganska mycket på väldigt kort tid. Konstigt egentligen. Doktorn sa till mig att jag behöver gå ner lite i vikt inför operationen. Och vet ni, utan att jag gör något speciellt åt det så förlorar jag i vikt. Jag har gått ned från och med den dagen!? Är inte det underligt. Samtidigt så har min aptit minskat. Äter inte så mycket, tycker inte det smakar gott längre. Bra tycker jag. Jag älskar drickan Coca-Cola, men numera tycker jag den bara smakar socker. Har jag inte upplevt förut. Åt en kexchoklad häromdagen och konstaterade samma sak där. Smakar bara socker och var inte alls gott. Jag äter lite godis men inte i samma mängd.
Sedan en annan sak som jag märker har hänt och blivit värre den sista tiden. Jag fryser nått så in i norden mycket. Å då skall man veta att jag tidigare har varit en som jag hade sagt ”KOKVARM” person. Nu har jag tröjor på tröjor. Utan att det hjälper. Jag fryser ändå!
Har mängder av saker som snurrar i skallen, jobbet, donationsfrågor, pengafrågan, mina vänner, barnen, hur blir det i framtiden osv. Så håller det på. Det har till och med börjat störa min sömn. Jag som annars bara lägger huvudet på kudden och vips så är jag i drömmarnas land. Men icke nu längre. Får allt svårare att somna på kvällen.
Ja hur skall man sammanfatta år 2008? Det har hänt ganska mycket för min egen del. Dels privat och dels på jobbfronten. Och skall man börja med det roliga. Så fick jag lära känna en person under i och för sig begränsad tid. Men det var ändå väldigt roligt och mysigt. Talessättet, det var bättre förr, tycker jag mig känna lite för just nu. Jag brukar vara possitiv till de mesta och följa med strömmen utan att ha direkt någon åsikt i de hela. Men när det drabbar en själv, på ett sätt som jag inte trodde skulle hände, ja då blir de inte så underhållande och man känner modet försvinner från en.
Det är i slutet av år 2008 som de mesta hände. Många tunga saker. Julledigheten som jag längtade efter kommer lite i skymundan. Pga allt som har hänt. Visserligen har jag kännt att det har varit väldigt skönt att vara ledig, ta det lugnt, göra det som jag vill. Men det finns där bak i huvudet, allt som tynger ner mig. Många jobbiga stunder under min julledighet. Det är en mix av inre oro, en som tänker på det som komma skall, en nödvändig operation, donation av njure, och under tiden som man får vänta på den så troligen startar diaslysomgång. Den variant som jag tycker kommer passa mig och min familj blir den med påsdialys med maskin. Man kopplar in sig på kvällen och ur sig på morgonen. Och kan förhoppningsvis klara mig på detta under dagen.
De andra är att jag har blivit av med jobbet (alltså förflyttad) allt detta mitt i kaoset med njurarna och allt. Ni som kanske läser detta i dessa tider säger säkert, men hon kan väl vara glad att hon har jobbet kvar. Men ena sidan är glad över att jag har jobbet kvar, andra sidan är jävligt ledsen för de ord som har kommit fram och som har satt sig inne i skallen på mig under samtalet när jag fick reda på detta. De jobb som jag har haft har jag varit otroligt glad över att ha haft. Tycker och hoppas att jag har gjort ett bra jobb, men som det känns nu så verkar de inte speciellt nöjda. Och det är detta som känns jobbigt.
Blicka framåt heter de, skall försöka detta. Kan hoppas att 2009 blir någorlunda bra år. Men jag hävdar i skrivande stund
DET VAR BÄTTRE FÖRR!
