Detta är ett väldigt svårt ämne att prata om. Det upprör väldigt många, på olika sätta. Både positivt och negativt sätt. Men jag undrar om verkligen är så fel att få hjälp med att avsluta sina dagar på ett annorlunda sätt.
Tänk om man är helt klar i knoppen, men för övrigt helt oförmögen att röra sig, än själv kunna ta hand om sig själv. Detta är nog fruktansvärt svårt för den personen som inte lever under sådana omständigheter att ens försöka sig på att förstå hur hon eller han känner sig. Nu säger jag inte att alla människor med ett eller annat handikap vill ta sitt liv. Men de som nu inte hellre annat önskar är att få vila i frid. Varför skall detta vara helt omöjligt? Varför skall man behöva ta sig till ett annat land för att få den hjälp man själv önskar. Om man nu önskar detta! Det borde väl faktiskt vara upp till var och en att själv få bestämma över sitt egna levene / eller inte levene.
Men i tyskland så är känslorna väldigt upprivna just nu. Pga av att dödshjälpsaktivisten Roger Kusch har hjälpt en äldre kvinna att ta sitt eget liv, dock med hjälp av hans kunskaper.
Från DN
För en vecka sedan fick 79-åriga tyskan Bettina Schardt hjälp att begå självmord. Hon var inte dödssjuk eller led av smärtor, utan ville inte hamna på ett ålderdomshem. Fallet har väckt raseri i Tyskland och fått debatten om dödshjälp att åter blossa upp i Europa.
Hur tycker ni här hemma? Skall man ha rätt till dödshjälp om man är så pass frisk att man kan själv bedömma detta? Min åsikt är att det borde vara fullt möjligt. Vet inte om de är rätt eller fel…så tycker jag i alla fall…..
juli 7, 2008 at 10:04 f m
Den dagen jag vill dö hoppas jag det finns nån med civilkurage som hjälper mig. Bevare mig för att då tvingas på nån fånigt leende terapeut som med överdrivet pisspedagogisk röst ska servera mig diverse banala floskler om hur fint det är att leva och försöka få mig att se livet från den ljusa sidan.
Respektera mig den dagen jag vill dö. Låt mig slippa behöva kasta mig framför tåget och ge nån stackars lokförare pyskiska problem.
Så jävla underbar är inte heller den värld vi människor har skapat. Jag ser det som helt naturligt att vissa inte vill leva i den. Jag fick ju inte välja att födas in i denna värld. Trivs jag inte här så måste jag ha rätt att gå härifrån.
Livet är en rättighet – inte en skyldighet. Livet är en frihet – inte ett fängelse.
juli 7, 2008 at 12:30 e m
Jag instämmer till fullo i de två kommentarerna jag läst här.
Särskilt stark är Dagerlinds observation hur människans liv på jorden ser ut.
De allra flesta lever i lättja eller i mörker.
Varesig man vill tro Bibelns förklaring eller inte så lever vi i en kolsvart värld.
Även i Sverige dominerar mygel och korruption, i alla led, även inom rättsväsendet.
Många många människor i vår omgivning är cyniska, iskalla, icke lyhörda och saknar ofta djup, man lever enbart för att skaffa prylar eller nya sexuella kontakter.
Det är som i Tyskland, dessa två länder inhyser de mest olyckliga och otrevliga människorna.
Visst existerar ”trevlighet” och ”andlighet” men den är nästan alltid bara påklistrad.
Att ”leva” i något av dessa två länder och dessutom vara allvarligt sjuk, oförmögen, kanske lida av svåra smärtor och tvingas använda morfin eller annat vilket trubbar av alla sinnen, det är ingen skyldighet.
Däremot är det en rättighet att få slippa om man verkligen vill.
Det som måste göras i varje sådant fall är en kvalificerad undersökning om vederbörande är tillräckligt psykiskt frisk och tillräckligt säker på vad han/hon vill i frågan om att få avlida.
De enda som sedan kan ha obehag av en smärtfri död är ju dennes vänner.
Därför anser jag att den som vill dö nogsamt redogör för detta, och varför, för alla sina vänner.