Det heter ju att släkten är värst. Och undra om inte det är så också, kanske inte över lag, men väldigt många har nog liknande bekymmer. Men hade jag haft det som hon som skriver till Ribbing idag då vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
Vi hade ett kalas och jag mejlade till alla men fick inte svar från någon i min makes familj. Fick reda på muntligen att min svågers flickvän INTE kunde komma, men när jag står i köket på kalasdagen så hör jag förstås att både svågern och flickvännen kommer! Jag sa lite fint att det var ju trevligt att hon kunde komma, men fick ingen ursäkt eller något för att vi fick springa ner i källaren och hämta extrastol osv!
Det var ju rena turen att vi hade mat så att det räckte. Jag blir jätteledsen, men min make vägrar att tala med dem och jag blir ”surtanten”. Vad ska jag göra?
Hur fan kan folk med jag bara undrar. Om man vill veta hur många som kommer till ett kalas eller vad det nu än är, så får man väl för fan höra av sig i tid till värden. Hur svårt kan det vara. Men vissa bara tror att man kan trolla fram mat mm. Min släkt där firade vi för många år sedan typ jul och andra högtidsdagar ihop. Men jag kände att det blev för mycket. Sa till lite försiktigt att jag inte känner för att byta hundralappar med varandra. Vet inte men tror att detta tolkades helt fel. Min kusin hon har 4 ungar, min andra kusin har 2 kids och jag själv har 3. Tänk när alla vi träffades och tänk då när de var små, nu är det i åldrarna 18, 17, 16, 15 neråt. Men när alla ungarna var små, vilket jävla liv och stoj det var på julen. Jag fick mig ett spel. Tyckte nu får det vara nog, julen skall ju vara lugn och fin. Med mysig stämning med mera. Men allt man kände var en stor stress bara. Skitjobbigt. Nu firar vi på var sitt och ingen är gladare än jag.
I och med detta så blev våran kontakt som vi hade innan inte den samma. Vet inte riktigt vart problemet ligger egentligen. Menar man kan väl umgås ändå, utan att det skall bytas presenter och dyligt. Men icke då. Jag flyttade för ca 2 år sedan, tror ni att någon av dem har varit och hälsat på mig sen jag flyttade? Nop helt sant. Och så undrar de varför jag kommer och hälsar på dem?????
Nä släkten är värst…sorry men så är de nog
juni 17, 2008 at 7:51 f m
Särskilt i midsommartid! Då kan i och för sig även vänner och bekanta ikläda sig rollen av släktingar osm dyker upp på lantstället och vill bli serverade och ompysslade. Alltid skönt när de åker
juni 17, 2008 at 1:20 e m
Jadu, det finns folk med det omvända problemet som inte har någon släkt eller vänner alls, tragiskt men sant.
Låter lite som lyxproblem at tha för mycket vänner och släkt som vill hälsa på, bit ihop och gläds att ni inte är ensamma.
juni 17, 2008 at 4:51 e m
Ja, jag älskar min man men hans familj är inte
så roliga. Det går inte att bjuda in dem, ens
skriftligt, för de fattar inte att de t.ex. borde
svara ens när det är en 50-årsmiddag. Bjöd alltså skriftligt in familjen och eftersom de inte fattar vad o.s.a betyder, så skrev jag (med understruket två gånger ”snälla svara innan den xxxx”. Detta alltså till sin egen sons 50-årsdag. Inte ett pyst från deras sida. Jag ringde slutligen upp. ”Men Du har ju skrivit att vi inte skall svara” säger svärfar. (Obs! Detta är inga gamla människor som är gaggiga). Hur kan folk vara så märkliga?
De betedde sig även så märkligt på på vår bröllopsmiddag att jag fick ta en promenad runt kvarteretet för att kyla ner mig. Min familj och vänner höll tal vid middagen, men denna familj bara glufsade mat och så fort ett tal kom upp, så började de prata högt så man inte kunde höra den talade. Skrikande barn hade de också med sig, med all förståelse, men det hela blev inte vad vi hade planerat. Nej, jag är inte överkänslig, men någon slags hyfs kan man väl hoppas på.
Åtminstone tacka ja eller nej…. Vad göra?
juni 17, 2008 at 7:24 e m
Ibland undrar man om folket saknar vanligt vettigt hyffs…kan väl för fasiken inte vara så svårt…
märkligt
juni 17, 2008 at 7:54 e m
Släkten är ett helvete:)
Är det inte lite lamt att köra en rad ur en sång med Christer Björkman i sin bloggtitel?
juni 18, 2008 at 5:31 f m
Jasså de ligger till så, men de tänkte inte jag på…lam som man är..
Men faktum kvarstår väl ändå, släkten är värst.
juni 18, 2008 at 8:50 f m
Haha.
Du är härlig kvinna!
Visst fan är det så. Jag har gått så långt att jag lägger ut stora rökridåer hela året där det understryks att jag är en jävligt upptagen kille som bara i undantagsfall har tid med släktträffar, middag och dylikt.
Måste man tycka om sin släkt? Hell no.
Jag tror det är någon slags reaktion på allt jag ”var tungen att göra” som barn.
Lite trotstigt säger jag alltså nu i vuxen ålder: jag gör som jag själv vill.
Klart du får länka. Kul att du fann det intressant.:)
augusti 3, 2008 at 8:22 e m
Ja, släkten är värst. De har knäckt mig. Nu först har jag fattat att jag inte tål deras umgänge. De är hänsynslösa! Tar för givet att man tänker och är som dem; man blir ej betraktad som egen individ utan som ett kollektiv. Respektlösa släkt.
Till dig som känner som jag ger jag rådet: bestäm dig för att umgås med de människor som gör dig glad och tillfreds. Umgås med de personer du får gott själförtroende ihop med, med de där du kan vara dig själv. Våga säga NEJ till släkten!!