Jaha nu har jag inte skrivit på väldigt länge här. Skall berätta lite om varför jag skriver idag. Man måste ju invänta rätt läga om man säger så. Man måste ha något att skriva om. Och ikväll så känns det som jag har hittat biten som jag vill skriva om.
Det började ikväll efter att jag och kompisen varit på Lotta på Liseberg. Vi satt och pratade om att hon tycker mina barn är tacksamma och skötsamma barn. Hon hade berättat för sina arbetskamrater om en hel del som min familj råkat utför nu på kort tid. Och hur vi hanterar alltsammans.
Den stora tösen lyckades med konsstycket att bryta benet dagen innan sin student. Ja ni kan ju tänka er själva vilken cirkus detta blev. Skal inte gå in närmare på detta nu. Och nu en månad efter detta så kör flicka nummer 2 omkull med moppen. Skadar sig illa och blir körd till sjukhuset i ambulansen. Hon blir sydd med 8 stygn. Och till saken hör att hon skall iväg till Prag på innebandycup. (hon har åkt, men om hon kan spela vet jag inte, troligen inte). Så nu hade jag två tonåringar hemma på kryckor. Ja vad säger man.
Så har vi ju mitt s.k. tillstånd, mina njurar mår inte bra kan man väl kortfattat säga. Min funktion på njurarna är runt 12-9%. Vilket inte är mycket. Men jag har en ny och mycket kompetent läkare på Mölndals sjukhus som har gjort att jag nu mår alldeles förträffligt bra. Alltså jag gör precis allt jag vill. Och om ni skulle träffa mig kan ni säkert inte tro att jag är “så sjuk”. Men alla dessa piller som jag stoppar i mig gör väl sitt till. Och sprutan som jag tar 1 gång i månaden – själv också hehe, gör nog att mitt tillstånd räknas som stabilt.
Å när vi idag satt och pratade om detta som kompisen sagt till sina arbetskamrater om mig och mina töser, gör att man är nog ganska tacksam ändå. Mina barn är ändå mitt allt och utan dem är man ingenting. Stora tösen trotts sitt brutna ben går till sitt sommarjobb. Hon har sitt artros på benet (ett slags plastgips, fast hon kan plocka av och på det själv). Hon får minsann inget gratis, och jag vet att hon ibland önskar att hon också kunde få lite saker serverat på ett silverfat. Men jag tror ändå att när hon ser tillbaka på detta så ler hon ändå. För hon har klarat av många svåra saker i sitt liv. Vilket också gör henne starkare.
Å igår fick jag reda på den gladaste nyheten som man kan få en sommardag som denna. Min donator har blivit GODKÄND. Alltså det finns inga gränser på hur glad och lycklig jag blev när jag hörde detta. Det hon gör för mig, går inte att beskriva i ord. En sådan godhjärtan människa som hon. Hoppas det finns flera människor där ute som kan ställa upp till de som är i behov av donation.
Denna är till dig gumman 
Vill bara klargöra att detta är inte till för att någon skall tycka synd om mig eller min familj. Det är bara en inblick i hur vi lever för tillfället. Och att jag är så jäkla glad att jag mår som jag gör. Och jag kanske har turen att få till en operation (när jag förlorat lite mera vikt, å de är ju lätt eller hur) innan man behöver börja med dialys. Håll tummarna för detta!
Å nu måste jag bara visa en bild från Liseberg. I ösregnet som senare försvann!
lilla Zigge
